av Olof Lagerkivst

1732 kom en ny stil på svenskan, i Olof Dahlins "Then Swänska Argus", ett lättsamt och konverserande språk. Detta var det första steget bort från det gamla tillkrånglade byråkratspråket, mot en modern, rappare, mer "journalistisk" svenska. Han skrev ha, bli och ta istället för hafwa, blifwa och taga. Han ville som han själv uttryckte det, kasta "ängslige och löijliga långa meningar i sielfwa Dumhets-Putten".

Språket i "Then Swänska Argus" ser ganska modernt ut när man först tittar på det, i alla fall i jämförelse med äldre former av svenska, men när man tittar närmare ser man att många ord har bytt betydelse sedan den tiden. Grammatiken var inte konsekvent, t ex dubbelteckning av konsonanter var inte fullt genomförd. 1700-talsskribenterna var heller inte konsekventa med stor bokstav, vissa, men inte alla substantiv fick stor begynnelsebokstav.

Dahlin tyckte att svenskarna borde slå vakt om sitt "liufwa Foster-mål". Bland 1700-talets högre ständer förfranskades kvinnonamn, Lovisa blev Louise, Maria blev Marie och Sofia blev Sophie. Adelsflickor döptes till namn som Jeanette, Henriette, Marianne och Emilie. Franska mansnamn förekom däremot nästan inte alls.

Dahlin ville att alla främmande ord skulle rensas ut. T ex skrev han en artikel där han jämförde svenskarnas hantering av sitt språk med en Fru som smetade på sin från början vackra dotter en massa franska skönhetsmedel. Just alla franska modeord som strömmade in under 1700-talet var han särskilt arg på. Dahlin hade dock inte själv så stora språkkunskaper. Ett exempel är när han skrev om svenska som vårt "liufwa Foster-mål", i den artikeln använder han själv ord som läckert och bekvämt, som är lågtyska, historier av grekiska, predikningar av latin och romaner som kommer av just franska.

Ett tag var Dahlin Gustav III’s lärare, men kungen tyckte att nu när, som han själv uttryckte det, "Fransyskan" blivit svenskarnas andra modersmål, måste det läras ordentligt. Det var mest i de högre ständerna som franskan dominerade, det märks på de franska lånorden från den tiden, parfym, glass, salong, kostym, kuliss, applåd, jargong, journalist, sarkasm, modern och migrän. Den franska ordströmmen fortsatte en bit in på 1800-talet.

1786 stiftade Gustav III efter franskt mönster Svenska Akademien, som fick till uppgift att "utvidga Svenska Namnets och Språkets ära". Kungen ville slå vakt om det svenska språket även om han var intresserad av allt franskt. Svenskan skulle bli ett stort europeiskt kulturspråk. Akademiens första riktiga arbetsuppgift blev "Afhandling om svenska stafsättet", som man gav ut 1801. Många av normerna från den tiden gäller än, t ex enkelskrivning av n i ord som mun och din, enkel-v istället för dubbel-v, och dubbeltecknad slutkonsonant i enstaviga ord som till, att och vill. Däremot avskaffades inte stumt h i t ex hvar, och e behölls i ord som hjerta, lemna och der.

Akademiens försvenskningar av franska ord väckte stort uppseende, t ex bureau skulle skrivas byrå, feauteuil fåtölj o s v. En upprörd löjtnant ville ha kvar stavningen lieuetenant, och frågade med vilken rätt tidningarna förlöjligade "en Embets Titul, den Konungen Sjelf uti Sine Nådige Fullmagter helt olika benämner". Gustav IV Adolf gav nämligen inte sitt stöd åt Akademien, och lyckades tillfälligt stoppa några reformer.

Med 1800-talet började engelska namn ta över. Några tidiga är John, Fanny, Jenny, Harry, Allan och Edith. Romantikerna i Sverige var mycket intresserade av vikingatiden, så fornnordiska namn började också bli vanliga, t ex Fritjof, Ingeborg, Hjalmar, Einar, Gunnar, Sigurd, Helge, Hilding, Yngve, Torgny och Gerda.